Det här påminner lite om min egen väg om än familj och anhöriga inte var kyrkliga så fanns kristendomen där som grund något som dom lärt sig under sin uppväxt det var mycket så på den tiden både i skola och hem.

På tidiga 90-talet då började jag praktisera shamanismen på allvar men jag har hela tiden vetat även om jag som barn inte satte orden på det men shamanismen fanns där och sen i mina tidiga tonår träffades jag av blixten där och då hände något som väckte upp så mycket.

Jag var med i Missionskyrkan som ung men det var inte min väg och även om jag hade trevligt och människorna var vänliga så fattades det något och jag kunde då inte förstå varför dom var så emot att jag kunde se och höra andevärlden.

Sen lämnade jag det där och gick min väg då öppnades alla dörrar och jag var inte längre begränsad och jag fick blomma ut på min shamanska väg det kändes helt befriande och underbart.

Även jag har en uppväxt i en kristen familj, med baptism i grunden. Jag förkastade kristendomen väldigt tidigt, för jag fick förklarat för mig att alla kommer till himlen och sen stannar de där. Det gick inte ihop för mig. Himlen borde ju vara smockfull i så fall! Och vad är ens meningen med ett jordeliv om en ändå kommer till himlen och stannar där sen? Varför inte direkt hamna i himlen?
Som liten plågades jag av poltergeistfenomen. Jag talade också i telefon med min farmor (som var på andra sidan sen ett tag tillbaka), gjorde egna ritualer för olika saker och lite annat. Så jag hade både läskiga och fina erfarenheter, och på den vägen är det.

#2: och man kan också undra vad himlen är för något och vad det ligger? :)

#1: jag har också haft kontakt med Den andra sidan redan sen jag var väldigt liten. jag hade ett kraftdjur mellan 2 och 7-årsålder. stötte på det igen senare i livet.
jag pratade också med ett litet berg…det hade en liten grop som såg ut som ett öra…i det talade jag…och berget svarade…med ord…minns inte vad vi pratade om…men ATT vi pratade vet jag helt säkert. :)